Hej! Jag heter Sara och när jag var 19 år diagnostiserades jag för första gången med PCOS, utifrån att jag aldrig fått mens och hade så kallade pärlband på ultraljud. Men fick ingen riktig förklaring till diagnosen och hade ingen kunskap själv i den åldern. Fick p-piller då som jag mådde psykiskt dåligt av dem så slutade och skyddade mig i princip aldrig i en mångårig relation men blev aldrig gravid. Praktiskt tyckte jag då.
Men så sökte jag vård igen vid 25 för kände att det var väl lite konstigt att inte ha mens och började tänka på att jag ju ville ha barn, om några år. Fick då svar att jag inte hade PCOS, för jag var ju smal (?!) Bad om en andra bedömning ett år senare varpå PCOS konstaterades igen men med enda rådet ”kom tillbaka när du vill bli gravid och fortsätt träna och äta som du gör.
Mina besvär med sorg över att inte ha mens, tunt hår, torra slemhinnor och generell nedstämdhet ignorerades helt.
Sara, 29 år
Vid 26 års åldern blev jag singel och ville ändå vara fertil och sökte vård för det, även om jag inte just då skulle försöka bli gravid. Fick bara rådet ”du kommer bli gravid med letrozol sen, oroa dig inte”. Mina besvär med sorg över att inte ha mens, tunt hår, torra slemhinnor och generell nedstämdhet ignorerades helt.
Med en kost utbildning i ryggen och pågående utbildning till fysioterapeut gav jag upp hoppet om hjälp utifrån och kost behandlade mig själv och anpassade träningen och efter ett år fick jag min mens! Jag hade ätit för lite och tränat för mycket sen tonåren och behövde gå upp i vikt för att få min mens, vilket var raka motsatsen till vad vården fått mig att tro.
När jag var 29 år blev jag spontant gravid i början av en ny relation. Hos gynekolog förklaras graviditeten som ren tur. Jag är så tacksam varje dag för att ha min dotter i min famn och tänker ofta på att jag önskar att det fanns djupare och mer diversifierad kunskap om PCOS inom vården.”