Jag brukar tänka att min resa började när jag fick ett missed abortion eller “fördröjt missfall” som det kallas på svenska. Det var åtminstone min väckarklocka. En höstkväll i oktober stod jag och lagade köttbullar med potatismos, brunsås och lingonsylt. Jag hade haft blodiga flytningar i några veckor men en manlig läkarstudent på Danderyds sjukhus hade konstaterat att fostret levde och att jag nu var i vecka 11. Vi var så lyckliga men också rädda. Jag fick äta 10 tabletter om dagen som skulle stoppa blödningen, men trots detta fortsatte det att komma och jag hade en dålig magkänsla. Efter mycket gråt den där kvällen satte vi oss i bilen och åkte in till SÖS för ett ultraljud. Vi fick vänta flera timmar eftersom det inte var akut, men för oss var det värt det. Jag följde min magkänsla trots att sjuksköterskorna på plats tyckte att vi skulle åka hem. Till slut fick jag komma in i ett rum. En kvinnlig läkare gjorde ett vaginalt ultraljud på mig och var knäpptyst. Jag förstod direkt och hade klumpen i halsen. ”Jag hittar tyvärr inget hjärta på fostret och du ser knappt ut att vara i vecka 5-6”, förklarade läkaren.
Hur kändes det?
Jag hamnade i total chock eftersom vi bara någon vecka innan fått höra från en annan läkare att jag var i vecka 11. Luften gick ur mig samtidigt som jag bara grät och grät. Jag kände mig väldigt lurad av vården då jag inte visste vad som var sant eller hur det blivit så fel. Denna läkare förklarade även för mig att det var väldigt konstigt att jag fått äta 10 tabletter om dagen för att stoppa en så liten blödning. Det kändes då nästan som ett övergrepp av den tidigare läkaren som fått mig att stoppa i mig något jag inte ens behövde och som kanske till och med orsakade att fostret stannade av samt krympte. Eller levde inte fostret från första början och den andra läkaren såg helt fel? Har jag gått runt med ett dött foster i flera veckor utan att veta om det?
Vad hände sen?
Efter mitt missfall blev min menstruationscykel väldigt oregelbunden, så vi sökte hjälp för att få en fertilitetsutredning. Det visade sig att jag har PCOS. Gynekologen sa “Det kan innebära en större risk för viktuppgång, diabetes och cancer,” och sedan skickade hon mig hem. Återigen blev jag minst sagt otroligt illa behandlad av vården. Efter den dagen förstod jag att jag måste ta saken i egna händer. Jag behövde läsa på, lära mig mer om kvinnohälsa, bli mer ifrågasättande och lära mig allt för att vara mer rustad. Jag har behövt kämpa för min PCOS och vår ofrivilliga barnlöshet, men jag har märkt att ju mer jag visar läkarna att jag kan och förstår, ifrågasätter och kommer med förslag, desto bättre blir jag bemött.
Hur mår du idag?
Nu har det snart gått 2 år sedan vi började försöka bli föräldrar. Det känns stundtals jätteläskigt och deprimerande att inte veta hur denna resa kommer sluta för oss, vi vill ju inget hellre än att bli en liten familj. Idag går jag på en behandlingsplan med Letrozol, Ovitrelle och Utrogestan.
Har du testat livsstilsförändring och hur har det gått?
Jag har även gjort livsstilsförändringar och lärt mig otroligt mycket av Jenny Koos (Vulverine) samt Womensync, tipsar även om boken ”It starts with the egg” eller att ladda ner appen Ovulai. Min cykel har blivit mer regelbunden och med kontroll varje månad har vi börjat se en fin stor äggblåsa samt en fin slemhinna – om det beror på hormonbehandlingarna eller livsstilsförändringarna är svårt att säga, men jag tror helt klart på en blandning. I våras var provsvaret på mina hormoner inte alls bra, jag var till och med nära på att få äta Levaxin för min sköldkörtel. Några livsstilsförändringar senare och ett nytt prov nu i höstas visade att alla mina hormonvärden var helt normala! För mig känns denna resa lättare när jag lite mer har makten i mina egna händer och när jag känner att det blir skillnad i samband med de ändringar jag gör, då upplever jag att jag inte står still och trampar på samma ställe. Jag håller tummarna för oss och alla er där ute som kämpar.
Vad vill du Att andra med PCO/S eller ofrivilligt barnlösa ska veta?
Sluta aldrig stå på er gentemot vården och var den där jobbiga patienten, prioritera om lite i din livsstil, det lönar sig – tro mig ❤️
Uppdatering:
Din resa mot en PCO/S-vänlig livsstil börjar här!
